Så blev finkulturen folklig

Fram och tillbaka.
Så hoppar hon, Lady Gaga - mellan pop och performance.
Den exklusiva konsten är i dag lika tillgänglig som tacohyllan på hemköpet.

Performancekonst. Ja, visst lämnar ordet en besk eftersmak i munnen. Kanske tänker du på den där kvinnan på det moderna museet, som stod blick stilla i ett av utställningsrummen, stel som en kapphängare, med två burkar rysk kaviar som bröstvårtor, klädnypor på ögonlocken och ett styckschema för en dront tatuerad på halsen.
Budskapet? frågade du. Det ligger i betraktarens ögon, svarade curatorn.
Med mycket performancekonst är det så. Den är inte begriplig på samma sätt som en monteringsanvisning från Ikea eller ett avsnitt av "Rederiet". Ibland framstår den som estetisk verksamhet på ett dårhus, ibland som något ännu hispigare.
På sjuttiotalet korsfäste Chris Burden sig själv på karossen till en Volkswagen för att - ja, om det var för att kommentera sin samtid eller för att uttrycka sitt innersta eller bara för att sätta myror i huvudet på folk.

Medan vi suger på den - nej, det blir inget läxförhör i slutet av texten - kan vi klippa in en person vi alla känner till. Lady Gaga. Världsstjärnan som är så stor att det är solen som har en plats i Lady Gaga och inte tvärtom.
På Youtube har hennes musikvideor över en miljard visningar. Flera av dem är precis så mångtydiga och trotsigt svårtolkade som performancekonst ofta beskylls för att vara. På röda mattan dyker hon sedan upp i klänningar som borde ligga plastförpackade i köttdisken och i talkshows visar hon upp kreationer från modeveckan i en galax långt, långt borta.
Ett unikum?
Tja, hon har precis som alla oss andra inspirationskällor, som David Bowie, Leigh Bowery och Marina Abramović. Den sistnämnda en serbisk performancekonstnär, kanske den främsta av alla.
Ett av hennes senare verk gick ut på att hon satt på en stol på Museum of Modern Art i New York i sammanlagt 736 timmar och 30 minuter. Besökarna kunde slå sig ned på andra sidan bordet och undra vad i allsin dar det där skulle vara bra för.

Just den reaktionen, vad i allsin dar något ska vara bra för, är annars vanlig när det gäller mer extrem hårdrock, som till exempel black metal (mest erfarenhet av att förfäras över just sådant är antagligen Kristin Kaspersen, som tycker allt är ruggigt som inte ger associationer till plädar och benvärmare).
När Shining-Niklas dricker urin på scen eller Mayhem-Attila uppträder i en kostym av slaktavfall är det "stoppa pressarna"-läge på kvällstidningsredaktionerna. Gemytligt är det inte, och visst får man äcklas och förfasas och tappa hakan, men allt det där gjorde ju den österrikiska konstnären Hermann Nitsch redan på sextiotalet.
Inför publik lemlästade han slaktade djur, vände ut-och-in på innanmätet och frossade i groteskerier. Enligt sig själv för att konfrontera och synliggöra människans primitiva drifter, som han ansåg att det moderna samhället sopat under mattan som en obehaglig hemlighet.

Att man inte förstår sig på något betyder att man måste tänka till, och det är jobbigt. Som med den här krönikan: vad vill jag egentligen säga med den? Varför inte klura på det ett tag. Tid till reflektion behöver vi alla, om än kanske inte 736 timmar och 30 minuter.

Publicerad i Dagbladet den 14 januari.

Simon & Garfunkel - bra musik har ingen ålder

Läser en intervju med Art Garfunkel i The Guardian. Frågorna och svaren går kors och tvärs över tidsplanen, från uppbrottet efter "Bridge over troubled water" (1970) till Occupyrörelsen, från 60-talets studioår till fjolårets 70-årskalas. Ja, tid existerar ju i så många olika former, jämte varandra. I nuet finns också det förflutna, i foton, minnen, historieböcker, precis som framtiden gör, i förhoppningar, drömmar, prognoser.

För en person som har varit med och skapat tidlös musik, som kan inympas eller omplanteras i vilken generation som helst utan att förlora i växtkraft, är det kanske naturligt att se skeenden som cykliska, precis som jordens bana runt solen eller timvisaren på urtavlan. Att vi ständigt återkommer till något slags nollpunkt - 00:00 i det nedsläckta sovrummet - är det här videoklippet ett talande bevis på, i det att (1) de ständigt "återförenas", att (2) publikintresset är konstant, att (3) de framför låten som om det vore 1966 och att (4) den lika gärna kunde ha varit skriven på 1800-talet (jämför "Scarborough fair", som är den bästa Simon & Garfunkel-låten de inte själva skrev) som 2012.

Tänkte skriva något om Art Garfunkels sång också, men som han själv fastslår i intervjun (som ni läser här): "Att analysera sång och begrunda vad det är som är djävulens bländverk."

Frosseriets tid är nu och för alltid

Nyårslöften handlar i regel om sundare levnadsvanor.
Själv vänder jag på steken (och äter upp den):
Nästa år lovar jag att proppa i mig så mycket musik att handläggarna på Stim tvingas jobba övertid.

Livet upprepar sig. Det är därför äldre herrar gärna citerar sig själva ("som jag brukar säga..."). Och det är därför jag nu gör en remix på en krönika jag skrev för ganska exakt fem år sedan, featuring mig själv med några fler universitetspoäng och näshår.
Det jag lovade då är det jag lovar nu: att lyssna på mer musik.
Egentligen är det som löfte betraktat rätt undermåligt. Det är lite som att säga: jag lovar att bli äldre under nästa år. Som musikintresserad kan man inte längre luta sig tillbaka och okynneslyssna på gamla favoriter. Är det i samtiden man söker asyl måste man kunna bevisa att man för varje år ökar sin musikkonsumtion.
Troligen vet ni vart jag är på väg med det här resonemanget. Jag har slagit in på ett spår som har sin knutpunkt i ord som exponentiell och explosionsartad. Det vill säga, utvecklingen.
I dag släpps det så mycket skivor att man får vara glad om man lyckas pricka in ett representativt urval av totaliteten. Det har gått så långt att man numera kan skärma av sig från allt utom dubstep producerad i, säg, Andalusien och ändå ha ett sjå att bara skaka hand med alla band som sticker in näsan i den lilla nischen.

Innan ni beviljas permission för att frossa i skaldjursplatåer och hinka champagne, låt oss dribbla med lite siffror. Övningen kräver att vi går in på den encyklopediska hårdrocksdatabasen Metal Archives.
En sökning på fullängdsalbum släppta 1991 ger 203 resultat - en klart hanterbar mängd som ryms i vilken ficka som helst (om man inte fortfarande köper skivor, men den personen bor väl inte i Sundsvallsområdet?).
Dubbelklickar vi oss sedan fram till 2001 har siffran fyrdubblats till 835 och redan här börjar det bli besvärligt. Fortsätt till nutid och räkneverket tickar upp till - tugga ur munnen, andas djupt och jorda dig, för nu accelererar vi: 3877 fullängdsalbum.
Om vi ponerar att den genomsnittliga speltiden för en skiva är 45 minuter och att man spisar musik tio timmar per dag, då har man en sträcka på 291 dagar att tillryggalägga. Addera ep-släpp, Myspacesidor och andra distributionskanaler för musik och man behöver minst en klase skottdagar extra varje år för att knyta ihop den svällande säcken.
Och märk väl: detta är endast metalskivor.

Ännu återstår ett dussin timmar av året och om ni inte har något bättre för er kan ni proviantera ur årets skivskörd, i tur och oordning:
Negative Plane, Primordial, Symphony X, Einherjer, Ulcerate, Fair To Midland, Myrath, Devin Townsend Project, Opeth, Graveyard, The Haunted, Mastodon, Machine Head, Amebix, In Solitude, Necros Christos, Altar of Plagues, Rhapsody Of Fire, Blut Aus Nord, Krallice, Absu, Peste Noire, Morbus Chron, Amorphis, Leprous, Iced Earth, Powerwolf, Liturgy, Autopsy, Nightwish, Hammers of Misfortune, Disma, Nader Sadek, TesseracT, Witch Mountain, Tombs, Morbus Chron, Wolves in the Throne Room, Fallujah, Terra Tenebrosa, Occultation, Ravencult, Craft, Reveal, Sólstafir, The Devil's Blood...

Pust och stön och... jag antar att vi ses på samma plats, samma tid nästa år och avlägger samma nyårslöfte, för något säger mig att 2012 inte kommer att nöja sig med 3877 metalplattor.

Publicerad i Dagbladet den 31 december.

Årets bästa årsbästalista

Årets mest gastkramande: Negative Plane - "Stained glass revelations" (cd)
Gitarrerna slingrar och knyter sig kring varandra, som muterade bläckfiskarmar i ett toxiskt träsk. Om Edgar Allan Poe levde i dag hade han varit black metal-recensent och inspirerats till nya mästerverk av den här skivan.

Årets mest hjärtskärande: "Blue valentine" (film)
Kärlek vid första ögonkastet och drömmen om att hitta den rätte - det handlar "Blue valentine" om, men också - och kanske mer - om uppvaknandet från drömmen, till en stum verklighet där känslorna rationaliserats bort.

Årets kargaste: Primordial - "Redemption at the puritan's hand" (cd)
På vidsträckta hedar, där spår av vintern fortfarande dröjer, vandrar Primordial kring. Om William Wallace hört den här musiken hade "Braveheart" fått ett annat slut. Och haggis varit vår tids hamburgare.

Årets mest sofistikerade: "The trip" (miniserie)
Steve Coogan och Rob Brydon spelar mer eller mindre trogna versioner av sig själva i denna miniserie som försiktigt lirkar fram skratten snarare än rånar oss på dem.

Årets sorgligaste: Amy Winehouses död
Enligt statistiken dog hon 54 år för tidigt. Enligt alla andra jämförelser är hon fortfarande levande.

Årets skevaste skönhet: PJ Harvey - "Let England shake" (cd)
Trumpetfanfaren i "The glorious land", som törnar in från ingenstans och ligger kvar som en falsk fyllehicka genom hela låten - det är en av tusen anledningar att älska detta besynnerliga geni.

Årets spelning: White i Katmandu, Nepal
En ranglig trappa i stål leder upp till en dunkel lokal. Det som ligger i luften är något hypnotiskt: sprakande gitarrer, som roterar som bönehjul, och en sångare som verkar tillbe Robert Plant och Shiva samtidigt. Musik i öst-västlig riktning.

Årets mest välförtjänta: Nobelpriset i litteratur till Tomas Tranströmer
Bara Jan Guillou har invändningar mot årets pristagare. Ytterligare en anledning att fröjdas, således.

Årets mest krypande: "Black swan" (film)
Balettakademier har alltid känts vagt obehagliga - inte olikt internatskolor - men i Darren Aronofskys regi inte bara anar man dragkedjan i fårakläderna, man ser den klart och tydligt.

Årets roligaste referenshumor: "Community" (komediserie)
Nedläggningshoten har hängt som åskmoln vid horisonten, men inte överlevde vi Andra världskriget bara för att få begrava 2011 års bästa komediserie levande? Nej, någon jäkla ordning får det ändå vara.

Publicerad i Dagbladet den 23 december.

Musikvärlden lika tillgänglig som en uppslagen atlas

Världen är vid.
Ändå ryms den i en årsbästalista.
Allt fler länder exporterar i dag musik som håller absolut toppklass.

Sedan lång tid tillbaka har landets kultursidor dreglat över det som i postorderkataloger benämns "världsmusik". Redan på sextiotalet var dåvarande The Rolling Stones-basisten Brian Jones nere i Marocko för att jamma med några lokala musiker.
Den som köper skivor på rekommendation från kritiker - större delen är tyvärr anmälda försvunna sedan millennieskiftet - har sannolikt länder som Mali, Västsahara och Niger representerade i samlingen.
Vill man göra det lätt för sig - härligt men farligt - mumlar man något om globalisering och pluralism och...

Rätt gissat, jag gör det lätt för mig den här gången.
Hur många fördelarna än är av att ta del av andra länders och kulturers musikaliska anor och rötter - jag uppmanar verkligen alla att göra det, om inte annat för att reta sverigedemokrater - är det minst lika fascinerande att följa populärkulturens fotspår och spridningsvägar över klotet. Hur den byte för byte droppar ut ur en ethernetkabel eller piratkopieras och smugglas på en cd-r.
Under mina år som musikjournalist har jag intervjuat strängt nischade hårdrocksband från Nepal, Guatemala, Färöarna och Israel, läst reportage om hårdrockare i Irak och Botswana och bedyrat min kärlek till grupper från Tasmanien och Uruguay.
Är det något som fortfarande återstår att höra är det väl ett black metal-band från Vatikanstaten (den regissör som tar sig an den dokumentärfilmen gör nog bäst i att först snickra prishyllan, sedan köpa inspelningsutrustning).

Fortfarande är det förstås så att den breda populärkulturen - den som pumpas runt och idisslas i mainstreammedier - är tillverkad i USA och Storbritannien. Men den som löser ekvationen genom att sätta likhetstecken mellan det och kvalitet har inte buffrat färdigt i tanken.
För inte så länge sedan inventerade jag den årsbästalista jag täljde till för musiktidningen Close-Up Magazine. Mest för att min inre statistiknörd behövde ett tårtdiagram att stilla abstinensen med men också för att få en fingervisning om var i världen den bästa hårdrocken produceras i dag.
USA och Sverige toppade listan, med Irland och Norge i släptåg och en drös eftersläntrare i Tunisien, Nya Zeeland, Grekland, Italien, Tyskland, Kanada och Frankrike. Summa summarum: tjugo skivor, elva länder.
Visst är det härligt med folk som talar om invandring som kulturellt berikande - underförstått: olikheter är något bra - men egentligen kan man vända på det och visa på hur intill förväxling lika band från Nepal och Norge kan låta (det vill säga: olikheter är något bra men det allt överskuggande är till syvende och sist ändå likheterna).
Sedan läser jag Dagens Nyheters artikelserie om extremhögern. Nationaldemokraternas Vávra Suk konstaterar: "Musiken i dag - hiphop, rap och primitivt dunkande jag inte ens vet namnet på - passar inte för nationalistisk musik. Ungdomarna får sjunga själva, marschvisor och fosterländska sånger."
Nej, det kan inte vara lätt att vara främlingsfientlig i dag.

Publicerad i Dagbladet den 17 december.

Muser - från mytologiska skönheter till trätobröder

Senast de sågs var natten till lördagen 330 år f.Kr.
Kulturutredare befarar nu att de kan vara döda.
Musernas försvinnande är en tragedi för konsten.

Den här texten finns ännu inte inläst som ljudkrönika av Dramatenskådespelaren Johan Rabaeus, men med tanke på det högstämda anslaget i ingressen är det nog bara en tidsfråga. Och som ni snart ska se finns det anledning att ha en berättarröst som kan recitera Shakespeare som om libidon hängde på det.
För ungefär så här börjar den här krönikan, som en annan skoluppsats (väl godkänd): Redan de gamla grekerna... Ja, jag är ledsen men det är där vi måste inleda vår resa. Som med så mycket annat - till exempel diskus och souvlaki - är det i antikens Grekland muserna har sitt ursprung.
Sokrates och Platon - ler och långhalm långt innan bonniga svenska uttryck var uppfunna - hävdar att alla människor föds med en fullständig kunskapsbank som man genom utbildning kan låsa upp, fack för fack. Muserna är i det här exemplet de som håller i nyckelknippan (ej att förväxla med dvärgarna i "Fångarna på fortet").
Fast är det något muserna är ihågkomna för i religionsböckerna är det som beskyddare av de sköna konsterna; de som handlägger konstnärers ansökningar om inspiration.

Från antikens mytologiska väsen blir de sedan alltmer kroppsliga och förmänskligade, tills de en dag måste gå och skatteskriva sig som vilken vanlig dödlig som helst. Författaren Dante Alighieri har sin Beatrice och Francesco Petrarca sin Laura.
I modern tid är kanske det mest kända exemplet John Lennon och Yoko Ono. Beatles-ikonen ska ha beskrivit sin livsledsagerska som ett sökljus och betraktat henne som en läromästare. "Drömmen vi drömmer tillsammans är verkligheten", som Yoko poetiskt skildrade deras relation.
Utan Lou Andreas-Salomé - som hade tete-à-tete med bland andra Friedrich Nietzsche och Sigmund Freud - är det högst osäkert om Rainer Maria Rilke fått rätsida på sina Duinoelegier.

På nittonhundratalet inleddes sedan försök att tolka och dechiffrera inspirationens natur med hjälp av kvantmekanikens verktygslåda: att det egentligen bara handlar om energier, subatomära partiklar och annat smått och gott - med betoning på smått - som under rätt omständigheter kan förvandlas till den där snöflingan som utlöser lavinen (läs: inspirationen).
Vad den här osexiga förklaringsmodellen innebär för musan är svårt att säga, men om de tidigare bodde på Olympen har de nu hyrt in sig i en barack i partikelfysiklaboratoriet CERN.
Kanske är det därför de lyser med sin frånvaro i musiken i dag. I rockjournalistiken skymtar flick- och pojkvänner bara förbi som det där man lämnar kvar hemma när man drar ut på turné (eller ännu värre: som den direkta orsaken till den sämsta låten på den nylanserade skivan, den totalt oinspirerade balladen).
Fast det är klart: en musa kan lika gärna vara en vän, helt utan romantiska komplikationer. Som vi lär oss av Vincent van Gogh och Paul Gauguin.
Kanske är det i stället inom banden vi får söka den moderna musan. Simon & Garfunkel, Hetfield & Ulrich, Jagger & Richards, Björn & Benny och så vidare (betydande kvinnliga musiker är ju oftast på solokvist).
Muserna är alltså upphittade, om än i annan skepnad än när de försvann. Patriarken Zeus uppges vara lugnad av beskedet.

Publicerad i Dagbladet den 3 december.

Toner att döda sista bossen till

Melodierna sitter som implantat i kroppen.
Ändå vet vi så lite om deras ursprung.
Hög tid alltså att stifta närmare bekantskap med videospelskompositörerna.

Det talas ofta om generationer som om det vore klaner, stora kollektiv med gemensamma erfarenheter, referensramar och tillhörighetstecken. Så är det förstås bara om man också tycker att streckgubbar är fullt tillräckliga representationer av människor.
Likväl: Sliter vi ur all stoppning ur livet, häktar av oss våra personligheter och vänder avigsidan utåt ser vi att märkeslapparna nästan är identiska (den som inte är tillverkad av Homo Sapiens®™ bör genast vända sig till Konsumentverket för rådgivning).
Strömningar i tiden, inte minst populärkulturella, formar oss sedan och löder in beröringspunkter i det kollektiva medvetandet. För åttiotalister är en sådan beröringspunkt ledmotivet till Nintendospelet "Super Mario".
Koji Kondo, som melodimakaren heter, har sannolikt präglat oss mer än kommunaliseringen av skolan och det fruktade underhållningsvåldet, särskilt om man väger in att han också komponerat den vackra ljudtapeten till "The legend of Zelda".

För en som har strålbehandlats av tv:n framför "Super Mario" och hört melodisekvenserna fullborda varv på varv på varv, i en ringdans utan ände, är det svårt att bedöma musiken för vad den är.
Ett sätt att separera musik- och spelupplevelse - nästan lika komplicerat som att dela siamesiska tvillingar - är att ta del av styckena i symfoniska arrangemang, förslagsvis på Youtube. Efter ett antal lyssningar framstår melodierna som ett cybernetiskt experiment mellan Scott Joplins "The entertainer" och Pjotr Tjajkovskijs "Nötknäpparen", medan den underjordiska passagen kunde ha schaktats ut av Modest Mussorgsky.
I Japan har videospelsmusik kunnat höras i konserthus ända sedan åttiotalet, men det är först under de senaste fem åren som USA och Europa har slagit följe och vikt hundöron i programbladen för moderna kompositörer som Nobuo Uematsu ("Final fantasy"-serien), Yasunori Mitsuda ("Chrono cross"), Jack Wall ("Mass effect"), Chris Hülsbeck ("The great Giana sisters") och Masato Nakamura ("Sonic the hedgehog").
På sajten last.fm har Nobuo Uematsu över trettio miljoner lyssningar, att jämföra med Mozart som paddlar runt i bakvattnet med omkring tjugo miljoner lyssningar.

Tidigare i år gick ledningen för den amerikanska Grammisgalan ut med nyheten att priskategorin som tidigare rubricerats "film, tv eller annan visuell media" nu sträckts ut till "film, tv, videospel eller annan visuell media". Ett erkännande, hur litet det än må vara.
För en bransch som globalt omsätter mer än fyrahundra miljarder kronor årligen är det inte en dag för tidigt att vi på allvar lyfter fram den musik som präglar miljontals människors liv (att videospel numera huserar på stora kultursidor är ett steg i rätt riktning).
Förhoppningsvis kan det också leda till att kvaliteten höjs och att de som i dag avfärdar videospelsmusik som dassiga fotostatkopior av filmmusik får sina argument nedbrända till grunden (jämför spelet "Battlefield 1942" med filmen "Pirates of the Caribbean" - den senare är förvisso bra mycket bättre, men är det någon som gjort sig skyldig till stöld är det filmkompositören, då spelet kom ut ett år tidigare).
Alltså, hög tid att stifta närmare bekantskap med videospelskompositörerna.

Publicerad i Dagbladet den 19 november.